Sjukskriven

Ja, en sån grej som jag alltid trott händer ”alla andra” men inte mig själv. Sjukskriven i två veckor, pga stress, som har orsakat propp, högt blodtryck och ja, ganska rejäl viktuppgång… Är ordinerad vila och se till att få igång träning och kost igen. 

Har varit hemma i fem dagar nu, och ja, det tar väl ett tag att komma ner i varv och lära sig slappna av, men just nu känns det ju inte som nån större skillnad mot första dagen.  Jag är oerhört trött, tycker jag sover skapligt iallafall, jag somnar tidigt på kvällarna och går upp rätt tidigt på morgonen, så en 7 timmar varje natt blir det ju. Men ändå så kan jag bli så trött under dagen, speciellt om jag varit ute bland folk. Det är precis som det suger all energi ur en.. Och det om nåt kanske är ett rejält tecken på att saker och ting inte är som de ska i kroppen min. 

Känner mig redan stressad över att gå tillbaka till jobbet, trots att jag försöker låta bli att tänka på det. Det spelar ingen roll hur utvilad och pigg jag känner mig, blir det ingen förändring där så spelar inget av det här någon roll.. Och det gör mig frustrerad. 

  

jag vet inte vart jag är

Jag börjar om varenda dag  
försöker vara den dom vill att jag ska va
men när jag somnar på natten 
har jag glömt om jag själv mår bra

Och jag vet inte vart jag är 
jag är med men ändå aldrig riktigt där 
det är höstkallt på balkongen 

och jag längtar till nåt annat än det här

Ibland behöver man semester från sig själv, från allt runt omkring och alla krav. 

  

Att hela tiden känna att man inte räcker till, att det bästa inte duger. 

Att sitta här, 26 år gammal, med en blodpropp i ena ögat. En propp, orsakad av högt blodtryck, som i sin tur orsakats av en lång period av överjävligt med stress, extremt dålig kost och alldeles för dåligt med sömn och vila.. En propp som gör att jag ser sämre, ska undvika att köra bil i mörker och inte längre kan använda linser i den utsträckning jag skulle vilja.

Och det finns inget att göra åt det. Blir synen sämre kan jag få behandling för att lindra symptomen, men troligtvis är det bara att gilla läget.. Vilket jag försöker göra, men ibland är det bara enormt svårt att se det positiva, när man inte ser nåt slut på stressen, ingen avlastning eller förståelse. Allt man ser är en jävla vägg som närmar sig och insikten om att inget kommer förändras, fören någon har kraschat ordentligt… 

Att hitta spår som leder rätt

När man står i spegeln på gymmet och inser hur mycket vikt man faktiskt lagt på sig…
Eftersom jag inte har nån spegel hemma än, så har jag väl levt lite i förnekelse, inte tyckt att saker och ting varit så illa som de faktiskt är.. Brutalt uppvaknande, det kan jag ju säga.

Den här gången känner jag mig så vansinnigt ensam i allt det här.. Och återigen, har man inte varit i den här sitsen, så kan man inte förstå hur det är.. Jag tycker inte synd om mig själv, jag är mest förbannad, besviken och ledsen. Mest för att jag svikit den person som lagt ner själ och hjärta i mig och min kamp med vikten, hon som alltid funnits där, oavsett. Henne kan jag knappt se i ögonen längre, trots att jag vet att hon alltid kommer finnas vid min sida, oavsett om jag väger 130 eller 75.. Det är nästan det jobbigaste. Att jag svikit mig själv är en sak, det är mitt eget problem. Men att ha svikit nån som lagt så mycket tid, energi och kärlek på att få mig på rätt spår… Det känns hårt.

All of me

Var bra längesen jag bloggade nu.. Livet hinner ifatt en, och prioritering av bloggen hamnar dessvärre inte högst upp på listan. Konstigt egentligen, då jag vet att jag mår så mycket bättre när jag får skriva av mig.

Sitter just i detta nu och funderar på kommande vecka, och allt det som den för med sig.. Jobbet är ju en stor del, alldeles för stor del emellanåt om ni frågar mina vänner och familj. Men jag, kontrollfreak som jag är, har så svårt att släppa det. Jag vill ha koll, behöver ha koll för att känna mig nöjd. Ha ett finger med i allt, trots att jag kanske inte behöver det alla gånger. Jag har många otroligt kompetenta människor runt mig som drar sitt strå till stacken, utan tvekan, och dom klarar sig med all säkerhet utan min inblandning i precis allt. Men ja, trots att det ger mig både huvudvärk och prestationsångest allt som oftast, så gillar jag det. Det har format mig, väldigt mycket mer än jag trodde det skulle göra.. På både gott och ont, som allt annat!

Det handlar inte om hur många gånger du faller, utan om hur många gånger du reser dig upp igen

Min lägstavikt var 84,9 kg. Ynka 1,2 kilon ifrån min målvikt, min dröm, det jag kämpat för sedan dag ett. Drömmen om -50 kilo. Och jag tappade det… Tappade fotfästet, motivationen, träningsglädjen, orken, viljan… Allt.

Jag har aldrig riktigt slutfört nåt, jag tappar intresset och projektet blir liggandes halvfärdigt, så är det med allt, jag är för rastlös helt enkelt.
Tills jag började träna. Trodde nog aldrig att jag skulle hålla kvar intresset, orka motivera mig själv. Men jäklar vad fel jag hade!
Träningen, och kosten för den delen, har varit en kamp sedan dag ett, och jag trodde helt ärligt aldrig att jag skulle göra ett så grymt jobb som jag gjorde, nöta på dag ut och dag in. Övervinna min rädsla för löpbandet, övervinna ångesten det innebar att ställa sig i en fullpackad gruppsal och dansa, skaka på höfter som till en början var helt obefintliga, då hela jag bara var en hög med flubb.

Glömmer aldrig glädjen jag kände när jag hade gått ner så pass att mina nyckelben började bli synliga, precis som käkbenet, för att inte tala om min hals! Plötsligt var det EN hals, och den doldes inte längre av fjorton dubbelhakor.. Mina axlar, känslan när axlarna faktiskt blev en egen kroppsdel, och inte bara ett fäste för en lång, degig arm. Vingarna som blev tydliga, konturer som poppade upp och visade att även jag, Linn 130kg+, faktiskt också hade nåt innanför lagret med flubb..

När jag hade gått ner 40 kg så lovade jag mig själv att aldrig, aldrig någonsin, falla tillbaka till mitt destruktiva liv och osunda kostvanor. Aldrig mera fet helt enkelt. Och så var det precis det jag gjorde…

När jag tränade som mest, så var jag arbetslös, hade all tid i världen att lägga på både träning och perfekt kosthållning. Och jag trodde inte det skulle bli sån enorm skillnad som det faktiskt blev, när jag började jobba heltid. Jag hade ju gjort det under perioder tidigare, samtidigt som jag skött kosten nästintill perfekt. Så varför har det gått så illa nu?

Den frågan ställer jag mig själv varje dag.

Jag har inte gått upp 45 kg, verkligen inte, men säkert närmare 20 kg och det är tillräckligt för att jag ska kräkas på den personen som ser tillbaka på mig i spegeln.. Jag skäms. Skäms för att folk jag tidigare tränat ihop med ska se mig på gymmet och undra vad fan som hänt med den där tjejen som var så sjukt jäkla duktig, och motiverad. Skäms för att träffa människor som står mig nära, men som bor en bit bort och inte träffar mig så ofta. Skäms för mina vänner, dom som jag vet älskar mig för den jag är oavsett utseende, men som jag känner att jag svikit. Skäms inför mig själv… Besvikelse, ilska.

Jag har dock inte gett upp helt, även om det nog låter så. Jag kämpar med att få ihop ett enormt krävande jobb, som många gånger blir mer än heltid, med träning och bra kost.
Det går segt, det är återfall efter återfall, men jag försöker. Det handlar inte om hur många gånger du faller, utan om hur många gånger du reser dig upp igen..

För min egen skull, för min Coach och fantastiska väns skull. Hon ska känna att all tid, all träning, alla pepptalks och motiverande ord hon lagt på mig, inte varit förgäves. Hon var den som fick mig att hitta en envishet och ett driv jag aldrig sett hos mig själv förut, och det finns kvar, även om det sitter långt in just nu.. Sashli, jag kommer alltid vara dig tacksam för detta! Alltid, från djupet av mitt hjärta.

Don’t tell me you’re sorry cuz’ you’re not

”Cause sometimes you just feel tired,
Feel weak, and when you feel weak, you feel like you wanna just give up.
But you gotta search within you, you gotta find that inner strength
And just pull that shit out of you and get that motivation to not give up
And not be a quitter, no matter how bad you wanna just fall flat on your face and collapse”

De senaste månaderna har varit kaotiska. Jobbet har varit, och är fortfarande, en utmaning varje dag, på både gott och ont. Omorganisation, varsel, nya roller… Jag blev teamledare i maj detta år, och jag kan utan att överdriva säga att det varit det mest utmanande halvåret i mitt liv, jag har lärt mig otroligt mycket, både om mig själv och samspelet med människor runt omkring. Att leda och fördela arbete, att vara flexibel, lyhörd, mänsklig och visa hjärta men samtidigt vara hård och ta tag i de problem som uppstår, lösa konflikter och framför allt ha en bra dialog med kunderna, och se till att de är nöjda och glada. Som sagt, utmaning är bara förnamnet.. Men, att ha en planering och ett mål att sträva mot gör det hela till så mycket mer, så mycket roligare och mer inspirerande! Att få vara med från början och bygga upp det på ett helt nytt, förhoppningsvis bättre, sätt. Blir en intressant tid framöver, helt klart! 😊

Träningen då, ja vad ska jag säga om den… Jag lovade mig själv att aldrig gå upp i vikt igen, aldrig svika mig själv på det sättet. Jag lovade den viktigaste personen i mitt liv det, jag lovade att fortsätta vara ”hennes Mona-Lisa”, lovade att göra henne stolt. Och så sviker jag henne mer än nånsin… Sviker mig själv mer än nånsin. Igen.
Den gamla Linn, 130kg+ -kolossen, känns mer närvarande än hon gjort på väldigt, väldigt länge och det skrämmer mig. Jag vill inte ha in henne i mitt liv igen, aldrig mer, och jag vet ju precis hur jag ska göra för att återgå till det normala, den nyttiga, duktiga, fokuserade Linn. Jag vet vad jag ska äta och hur jag ska träna, jag får den bästa hjälpen man kan önska sig, men ändå är motivationen som bortblåst och träningsglädjen likaså..

En klok vän sa att när man har såna perioder i livet så är det tillslut bara att gilla läget, ta sig själv i kragen och resa sig upp. Det handlar inte om hur många gånger du faller, utan hur många gånger du reser dig igen. Och det ligger ju nåt i det..

Snart där!

Det tar sig, inte långt kvar till magiska -50 kg nu! 🙂

1 april- och det är inte ett skämt

Om bara nåra få dagar är världens bästa vän äntligen på svensk mark igen, efter sex månader så får jag krama henne igen, och jag ser så sjukt mycket fram emot det!!

Annars är det som vanligt full fart med träning, kost och jobb. Och jobbet, vi börjar komma överens nu. Jag och jobbet alltså. Har tänkt över det beslutet många gånger, men ibland så tar det lite extra tid innan man kommer in i saker och ting, hittar sin plats. Och det verkar jag ha gjort nu, känns skönt! Har även haft turen att få jobba med riktigt härliga människor, många skratt och extremt dåliga skämt har det blivit, och sånt livar ju alltid upp! 🙂

Back in the days..

 

 

 

 

 

 

6 Februari- en tjockis bekännelser..

Efter en händelse på gymmet förra veckan, där jag gjorde en övning som innebar att jag var tvungen att lita på en annan person, insåg jag hur svårt jag har med tillit och låta någon annan hjälpa mig.
Det var ingen avancerad övning alls, men då jag inte orkade utföra den själv så var jag tvungen att lita på att personen jag tränade med faktiskt skulle orka hålla emot och hjälpa mig och mina 88 kilon upp. Och det är då det skiter sig.

Jag har en spärr i huvudet som vid såna tillfällen säger att ”nej det här går inte, du är för tung, för tjock, för att han/hon ska orka hålla emot/ ta emot dig/ hjälpa dig upp” osv. Och det spelar ingen roll hur stor och vältränad personen i fråga är, jag är för tung ändå. Enligt mig själv. Vilket gör att jag hellre skiter i alltihopa, och gör nånting som jag vet att jag klarar av själv och inte behöver ha nån annan till hjälp.

Under hela min uppväxt har jag varit stor, tjock, kraftig, överviktig, osv. Och lång, bredaxlad. Jäkligt stor överlag helt enkelt.
En sån sak som att gunga gungbräda var värdelöst, för det gick inte att gunga med mig, det var ju ingen som orkade få upp mig i luften utan då fick jag ju sparka ifrån själv.
Eller låna kläder av mina kompisar, som av nån anledning var väldigt populärt på mellanstadiet, var ju bara att glömma. Samma sak när vi hade friluftsdagar i skolan och skulle åka skridskor, skidor eller liknande. Jag tvärvägrade, för om jag trillade kunde jag inte ta mig upp själv och jag trodde heller inte att nån annan kunde hjälpa mig upp, eftersom jag var så stor och tjock.

Sånt här sitter i, det har format mig till den jag är idag, och det tar tid att bryta gamla vanor.
Jag har fortfarande, trots att jag snart gått ner 50 kilo och är nere på en ”normal” vikt, svårt att sätta mig på en köksstol jag aldrig suttit på tidigare. Svårt att sätta mig i knät på nån annan. Svårt att stå på en stege, av rädsla för att den ska gå sönder för att jag är så tung. Jag blir alldeles förskräckt om jag råkar putta till nån eller, gud förbjude, trampa nån annan på foten, kolossen Linn kan ju krossa tårna!

Men, detta är nåt jag jobbar med VARJE DAG, för att det ska bli bättre. Jag vill kunna kasta mig i en soffa utan att vara rädd för krasch, lita på att de människor som säger att dom kommer ta emot mig när jag faller faktiskt kommer göra det, bokstavligt talat.